Planen idag var att Anders skulle åka och hälsa på sin praktikplats i stan på förmiddagen och sen skulle vi och titta på tyg till sänggaveln och lite annat på Bauhaus.

Men så fick jag den brillianta idén att vi skulle skippa Bauhaus och att jag istället skulle passa på att få skjuts in till stan och gå runt lite och titta efter present till Anders som fyller år om två veckor samt promenera till Gamla Stan, till Moonsun, och köpa en hudkräm till Nora som fått lite torrhetsprickar på magen.

Sagt och gjort, vi packade in oss själva, vagnen och så Nora såklart och gav oss av. Anders släppte av oss vid Centralen, smidigt och bra. Jag gick runt lite och tittade och bestämde mig sen för att fullfölja tanken jag hade att ringa en gammal kollega som inte träffat Nora och höra om hon ville ta en fika med oss när vi ändå var i stan. Hon blev jätteglad och vi hade en trevlig fikastund på NK. Den blev dock lite längre än tänkt så när Anders ringde och var på väg för att plocka upp oss så hade jag inte hunnit köpa krämen än. Jag skyndade mig och köpte en tröja till honom som jag lagt undan och sen möttes vi upp och packade in oss i bilen igen. Jag tänkte att vi kan ju köra förbi Gamla Stan så kan jag springa in på Moonsun lite snabbt. Eftersom Anders är kass på att hitta i stan så körde jag och det var då det började gå rejält fel.

Jag råkade köra i bussfilen över strömbron och just idag hade polisen en kontrollplats nedanför slottet. Jag blev invinkad och med andan i halsen hissade jag ner rutan. Riktigt lättad blev jag när det visade sig att det var körkorts- och nykterhetskontroll och jag hojtade att jag ammar så jag är minsann nykter och gladeligen blåste jag i alko-testen som jag naturligtvis klarade. Då säger polismannen: "Men Jenny, det var inte enbart därför jag vinkade in dig." "Jag förstår det", pep jag till svar. Och vips så hade jag fått en böter på 1000 kr!! 1000 j*vla kronor! Skit.

Stämningen i bilen blev lite halvtryckt måste jag säga, även om jag försökte skämta bort det hela så tyckte inte Anders det var lika kul eftersom han insåg att det kommer bli han som får betala den där jäkla bötern. Jag blev alldeles nervös eftersom jag avskyr när han är sur på mig, och fortsatte att köra som en kratta varpå han blev ännu surare och jag blev sur eftersom jag inte tycker att Nora ska behöva känna den irriterade stämningen då jag är säker på att bebisar känner av sånt.

Hur som helst så hittade jag en parkering ganska nära Moonsun och sprang för att köpa krämen. När jag skulle betala så hittade jag inte mitt fodral med betalkorten i och insåg att de låg kvar i bilen eftersom jag ju tagit fram körkortet. Suck. Tjejen i butiken var dock en ängel och gav mig en hög med prover på krämen så att jag skulle klara mig ett tag. Det kallar jag service! Annars hade jag nog blivit tokig, då hade jag ju fått den där böteslappen helt i onödan.

När vi kom hem var Nora jättetrött och halvgrinig för hon hade nästan inte sovit idag och även sovit dåligt i natt då hon hade massor med gaser, men hon ville absolut inte sova så det var bara att bära och underhålla henne trots att jag var supertrött själv. Jag var snäll och skickade Anders att gå och vila eftersom han har ont i sin tand (tandläkartid i morgon bitti - äntligen!) och måste plugga ikväll. Och så kände jag att det räckte med övertrött bebis, en övertrött sambo på det var inte så lockande.

På grund av dagens utsvävningar så glömde vi helt bort att köpa mat, varpå vi fick dela på resterna från igår. Jag hade gjort egna köttbullar med sås men det fanns inte tillräckligt många så jag värmde på färdiga köttbullar till Anders eftersom jag inte kan äta det då det är margarin och lök i dem. Men det "glömde" tydligen han (märkligt det där med killar och glömska…) och medan jag var uppe och kvällsammade Nora hade han smaskat i sig de hemmagjorda köttbullarna ("jag tänkte att du tycker ju ändå att de färdigköpta är lika goda". Jaså?) så jag fick äta potatis och sås till middag. Smaskigt. Här kunde vi faktiskt inte hålla oss för skratt någon av oss, det såg bara för eländigt ut på tallriken och hela dagen hade ju varit helt bisarr.

Jag kan säga att jag är ganska lättad att denna dag snart är över, den känns inte som någon jag vill lägga på minnet.

Vad kan vi då dra för slutsats av denna dag? Jo 1) Håll dig till ursprungsplanen. Hade jag stannat hemma och sen åkt till Bauhaus hade detta aldrig hänt. 2) Jag måste sova. Jag vet att jag tjatar om det och det borde inte vara så svårt men det ÄR det. Men nu är jag så jäkla trött att jag virrar till allt så nu är det bara att inse att jag måste. Jag har bokat av veckans övriga aktiviter och väntar med att boka in nya innan jag kvicknat till.

Igår fick Nora sin första vaccination. Jag var jättenervös men det gick så bra så. Hon grinade till litegrann bara och så var det bra med det. Duktiga tjejen! Hon var lite orolig på kvällen men somnade som vanligt vid 19:30, dock så vaknade hon redan kl 23 och sov sedan väldigt oroligt resten av natten. Men jag tror snarare det var för att hon hade jättemycket gaser, än någon biverkning av vaccinet.

Jag frågade på bvc om vi kunde få göra något allergitest på Nora för att bekräfta om det är något hon inte tål, det är så jobbigt att inte veta säkert och så synd om henne när magen krånglar, men det gör man tydligen inte på så små barn. Det är inte vad jag hört, jag tycker var och varannan bebis har fått göra "pricktest". Hon sa bara att jag måste utesluta alla former av lök också. Snart får jag väl leva på vatten och bröd. Men hon sa att om det blir bättre om jag inte äter lök så kan jag prova med mjölkprodukter och se om det går bra.

Nora har växt bra, hon väger nu 5530g och är 60,5 cm lång. En lång och ståtlig tjej! Och världens bästa.

I lördags, tre dagar innan tremånadersdagen, kom det - det första riktiga skriket/gråten.

Jag var duktig och låg i sovrummet och vilade och Nora lekte med sin pappa och farfar och var jätteglad. Men så plötsligt kom hon på att farfar var jätteläskig och la av ett hejdundrande iiiiiiiihhhhh och var otröstlig ända tills hon fick komma till mamsen. Det hörs verkligen att hon är en tjej, det var så där gällt och faktiskt väldigt gulligt!  Vi blev lite chockade eftersom hon aldrig har gråtit  sådär förut men någon gång måste väl vara den första. Hon har fortfarande inte börjat gråta med tårar, när brukar det komma?

Hon har börjat bli lite rädd för vissa och ibland åker mungiporna även ner när hon är med Anders, men det är ju bara naturligt att det är så under en period. Men mamman - hon duger i alla väder *mallig*

Hemmet ser ut som kriget, mamman är vaken fast hon borde sova, pappan har tandvärk och har åkt iväg på Alvedon-jakt för att överleva natten och det finns verkligen ingen mat (därav McDonalds till lunch och rostmackor till middag). Jag säger då det. Tur att bebisen är en ängel och sover som en stock.

Idag var vi på IKEA och tro det eller ej men vi kom hem med mindre grejer än vi tänkt! Vet inte hur det är för er, men jag tycker alltid att man får med sig en sjujäklans massa mer än man planerat. Ett tag blev jag riktigt nervös då det såg ut som det obligatoriska inköpet värmeljus var slutsålda men jag fick som tur var tag i två paket. Det blev även en ny klädsel till soffan (vit igen, de andra var dyra och fula) och en hoper med taklampor eftersom vi fortfarande, efter två år i huset, bara har haft taklampor i kök, ytterhall och vardagsrum. Det säger ju en hel del om vårt tempo på inredningsfronten. Nu har vi några fler i alla fall men då visade det sig såklart att elen strular där vi skulle hänga upp dem! Man kan bli galen för mindre. Gamla hus må vara charmiga men de kräver ett tålamod utöver det vanliga. Nåja, två fina fönsterlampor till vardagsrummet fick vi också med oss och det blev kanon. Och en bäddmadrass till sängen i Noras rum som nu ska tjäna som gästsäng. Däremot blev det inga nya överdrag till kuddarna i soffan (fanns varken något snyggt tyg eller snygga färdigsydda), inget tyg till hissgardinerna jag planerar att sy (hahahha, vilket skämt egentligen - jag är helt värdelös på att sy men har nu fått för mig att jag ska ge mig på det i alla fall), inga gardiner till Noras rum, ingen taklampa till hennes rum och inget tyg till sänggaveln vi ska bygga. Vi ska åka till Bauhaus någon dag, de har jättesnygga tyger kan jag tipsa om. Åtminstone sist jag kollade, för sisådär två år sedan.

Sen måste jag säga att jag har världshistoriens underbaraste och snällaste dotter. Hon bara låg och tindrade i vagnen eller i famnen i flera timmar på IKEA och verkade tycka det hela var riktigt spännande. Trots att jag var så virrig när vi var där att jag inte tänkte på att kolla blöjan (nej, pappan tänkte inte heller på det - surprise) och den var tokfull och lite till när vi kom hem.  Jag är så vansinnigt kär i henne och lyckan hon gett mig finns det inte ord för. Underbara underbara unge. Åh, det är nästan så jag vill att hon ska vakna så att jag får pussa henne. Hon är en natural när det gäller pussar, en riktig supertalang.

Ja just det! Måste berätta om den elaka gubben vi träffade på IKEA. Anders hävdar att han var jättetrevlig och att jag är den dålig person som snäste åt honom men vem skulle inte snäsa när han tittade på min mage, som jag är så stolt över att den krympt så pass mycket, och sa "åh, jag ser att nästa är på väg!". Det var inte vad jag ville höra. Väldigt osmidigt av honom. Dessutom hade han nyss frågat hur gammal Nora var och vad är oddsen att nr 2 är på väg när nr 1 är tre månader? Elaka gubbe. Jag hävdar och står fast vid att jag hade belägg för mitt snäs. Så det så.

Nej, det är inte jag som gör sit-ups även om jag sannerligen skulle behöva. Det är Nora! Det är nämligen bara sitta upp som gäller för den här bestämda lilla damen nuförtiden. Och får hon ingen hjälp med det, ja då försöker hon själv och är det lite lutning bakom henne så är det baske mig nästan så hon lyckas! Och lyckas hon inte blir hon arg och kräver hjälp, då blir hon glad på en sekund igen. Det blir  väldigt många sit-ups för henne per dag, hon bäddar för att få ett riktigt snyggt sexpack när hon blir äldre

Favoritleken just nu är således när man hjälper henne från liggande till sittande till stående i en enda rörelse. Det räcker med lite lätt stöd från min sida så fixar hon det själv. Hon tycker det är så roligt och det tycker jag med, så det blir några timmar per dag som vi ägnar oss åt det

I övrigt så är jag fortfarande så himla trött och jag har jättesvårt att lägga mig på kvällen. Nora har ju somnat 19:30 varje kväll sen i lördags men jag kommer inte i säng förrän vid tolvtiden och det är alldeles för sent. Det blir nämligen ca 2 amningar efter det plus en-två gånger då jag vaknar av att Nora vaknar till och vill ha nappen eller så. Och sen vaknar hon för dagen ca klockan sju. Så det säger ju sig självt att jag måste lägga mig tidigare, gjorde jag det så skulle jag få massa timmars sammanhängande sömn eftersom hon oftast sover från halvåtta till ca klockan två. Så ikväll är planen att jag ska lägga mig samtidigt som Nora, tror att om jag gör det ett par kvällar så gör det susen. Dessutom har jag blivit bättre på att sova med henne på dagarna också, i alla fall en gång. Jag hoppas att jag kan hålla det för som det är nu är jag så trött på kvällarna att jag gråter. Så det som gäller nu är lite retreat. Mycket sömn, mycket mat (det har det nog också blivit lite för lite av) och om bara den här jäkla snöstormen kunde ge upp mycket promenader

Det är en fascinerande resa, det här med att bli mamma. Det är inte bara Nora som växer, utan även jag. På insidan. Som människa.

De senaste dagarna har jag insett att jag mer och mer lär mig att leva nu. Att njuta nu. Att ta dagen som den kommer. Det är stort. Det är något jag kämpat för i många år.

Ännu större är att jag lär mig att vara stolt och nöjd med mina val. Som jag skrivit tidigare - att jag lever och gör på mitt sätt och är nöjd och glad över det.

Jag funderar mycket på hur jag resonerade när Nora kom. Över de val jag gjort hittills och varför. Ta t ex det här med att jag ville att Nora skulle sova i egen säng. Varför? Jo, bland annat för att jag var orolig för hur det skulle bli sen annars. Oro för att det skulle bli struligt den dagen det verkligen var dags för henne att sova i egen säng. Och för att min mamma pratade så mycket om hur mycket bättre jag skulle sova om Nora sov i egen säng. Och att jag själv inte vågade sova i egen säng förrän jag var ca 11 år. Vad drar vi för slutsats av det? 1) Att jag inte levde nu. 2) Att jag lyssnade för mycket på andra. 3) Att jag levde för mycket i det förflutna och drog förhastade slutsatser om framtiden.

Men så plötsligt hände det. Jag blev säkrare i min mammaroll. Jag blev trygg i mina val. Nora sover hos oss. Punkt. Vi känner oss alla trygga med det just nu och den dagen vi inte tycker det fungerar längre så tar vi tag i det. Och det kommer att funka alldeles utmärkt, det vet jag. 5-minutersmetoder eller annat kommer inte innan för dörren här. Jag vet att det kommer lösa sig ändå.

Jag kämpar varje dag med min självkänsla och min tro på mig själv och min förmåga både att vara mamma och allt annat det innebär att vara en människa. Inget händer över en natt och jag har svackor titt som tätt. Jag har fortfarande ett väldigt stort behov av bekräftelse. Men jag känner mig mycket tryggare i min mammaroll och det är ett gigantiskt steg på vägen.

Det kan inte sägas nog många gånger - herregud så fort det går! Nora kan helt plötsligt ha storlek 62 och det måste ha hänt över en natt för alldeles nyss så satt storlek 56 sladdrigt. Jag blir så sentimental! När jag packade ner storlek 50-kläderna så fällde jag faktiskt ett par tårar. Min stora fina tjej! Idag lärde hon sig en ny sak också, hon låg på rygg, höll mig i händerna och drog sig ända upp till stående. Flera gånger på raken. Stolt bebis och superstolt mamma vill jag lova!

Idag hände en läskig grej. Jag var ute på promenad och halkade ner på knä, det gick så snabbt så jag tänkte inte på att släppa vagnen utan drog med mig handtaget ända ner i backen vilket resulterade att vagnen stod rätt upp! Nora hängde ut genom vagnen sittande nästan dubbevikt. Hon sov som en stock och vaknade inte under hela händelsen så hon gjorde inte illa sig men jag blev så himla rädd! Det hände liksom på en sekund. Jag väckte henne i panik för att kolla så hon levde, livrädd att hon knäckt nacken. Men hon verkade lugn och glad och oskadd. Jag gick ändå förbi bvc och fick tag på vår bvc-sköterska Vera och förklarade vad som hänt. Jag fick ta upp Nora ur vagnen och hon satt så fint i min famn med stadig nacke och verkade inte ha något ont och Vera sa att det inte var någon fara. När nacken åker fram är det sällan det, det är värre om den faller bakåt. Jag var rätt skakig men nu har jag lugnat mig, Nora har varit glad som en lärka hela dagen och nu sover hon sött. Peppar peppar så har hon somnat kl 19:30 tre kvällar i rad nu, efter bara några minuters nattning. I vår säng när jag ligger bredvid, nära och mysigt. Det känns verkligen jättebra så det fortsätter vi med tills vidare.

…blir alla bilder på Nora lösenordsskyddade, jag har hört alldeles för mycket om läskiga bildstölder nu.

Lösenordet är detsamma som förut, har du det inte och är nyfiken så går det bra att maila mig några rader så skickar jag det till dig.