Diskussionen i Marias blogg får mig att fundera. Kring mig själv och vem jag är och min mammaroll. Vem jag var innan Nora föddes, vem jag är nu och vem jag kommer bli.

Jag tror inte de som känner mig tycker att jag är särkskilt annorlunda nu. Jag har de senaste åren varit en riktig hemmatjej, inte hängt med ut på krogen och så särskilt ofta då jag helt enkelt tröttnat. De som känner mig vet att jag gillar lugnet, att jag funderar och känner mycket.

Jag känner med andra ord ingen saknad efter "mitt gamla jag" eller livet innan bebis då jag inte tycker att det är annorlunda nu. Jag är samma person och jag gör samma saker som innan - promenerar, läser (nåja, något mindre nu), träffar mina vänner hemma hos varandra, tränar (hoppas i alla fall få klartecken att börja snarast), bloggar och läser bloggar, funderar på vad jag ska syssla med i framtiden, myser osv. Nora tar en massa av min tid men det stör mig inte för fem öre. Jag älskar tiden med henne! Hon är min nya bästa vän.

Kanske kommer jag känna annorlunda senare och kanske kommer en dag när jag har fler barn och jobbar heltid då jag saknar min fritid. Men jag har så svårt att tänka mig det! För mig är familjen och familjelivet något jag längtat så efter, det är liksom det som är meningen med allt. Jag tror snarare att jag kommer ha ångest över att jobbet tar för mycket tid från familjen. Och jag tror att jag kommer att få "tvinga" mig själv att behålla mina fritidsintressen för att inte gå för mycket upp i familjen och barnen.

För självklart är det viktigt att behålla "jaget". Att inte bara vara mamma. Det blir min största utmaning.