1) Jag har väntat på att amningskoman skulle uppkomma. Tycker inte jag varit så där superglömsk som jag trodde jag skulle bli. Förrän igår. När jag stod i kassan för att betala mat. Jag kom för mitt liv inte ihåg koden till kortet jag skulle betala med! Slog in samma kod två gånger, var övertygad om att den var rätt men nu har jag insett att det var de fyra sista siffrorna på ett gammalt telefonnummer jag hade för flera år sen! Och jag kommer verkligen inte på vilken kod det ska vara. Där fick jag så jag teg. Man ska aldrig ropa hej…

2) Då och då kommer tårarna. Över Nora. Över kärleken, sårbarheten. Över livet självt. Tänk om något händer henne? Tänk den dagen hon känner sig ensam, övergiven, sårad, ledsen… För den dagen kommer att komma, det hör ju till livet. Tänk om jag inte kommer räcka till? Tänk om hon inte kommer tycka om mig? Tänk om jag inte håller hela vägen, om hon inte vågar anförtro sig åt mig. Hemska tanke. Ibland gör det nästan ont att titta på henne, denna underbara lilla varelse. Dagens sanning är att kärlek gör ont.

3) Noras mage är i uppror igen och jag klurar på vad jag ätit de senaste dagarna. Hur fort går det man äter ut i bröstmjölken? Jag åt en löksås men petade bort löken, kan det ändå ha påverkat mjölken? Och så åt jag lax med fetaost häromdagen, tänkte inte alls på att fetaosten innehöll mjölkprotein. Det verkar som om hon är superkänslig! Jag har till och med slutat med choklad för att se om det blir bättre. Måste nog prata med bvc om det, för om jag fortsätter att utesluta alla mjölkprodukter kanske jag behöver ta något tillskott av nåt slag.

Om ni vill se bilderna i det skyddade inlägget så maila mig alltså på jebos79@hotmail.com så skickar jag lösenordet!

Här sitter jag och gråter. Av era underbart fina kommentarer! TACK!!!! Och jättekul att så många läsare gett sig till känna, så fort jag får tillfälle ska jag kika in på era bloggar

Här i bebisland är livet underbart! Alla känslor ligger utanpå kroppen och ibland blir kärleken så stark att det knappt är hanterbart. Så det har blivit några tårar! Dock kan jag inte säga att jag ännu haft den klassiska tredagars-gråten, men den kanske låter vänta på sig någon dag.

Igår var en väldigt intensiv dag då både min mamma och pappa och Anders pappa var här. Vi åt rosa prinsesstårta för att fira vår prinsessa och även min mamma som fyllde år den 28:e och de andra drack fin champagne (jag skålade i färskpressad äppeljuice - min nya passion). Efter fyra timmar med våra helgalna föräldrar som var så till sig i trasorna så jag aldrig sett på maken (speciellt min älskade mor, hon var som en ko på grönbete! Hon som brukar vara lugnet själv) var jag helt färdig och kände att jag började bli lite småirriterad. Men då rundade vi av och jag måste säga att det var en jättelyckad dag om än utmattande! Av mina föräldrar fick vi en jättesöt rosa fleeceaktig overall med tillhörande mössa med små öron och av svärfar som har lite svårt att själv komma på nåt hade jag beställt en amningskudde och en blöjhink (jag återkommer med rapport, den är av märket Korbell och verkar väldigt bra).

Amningen går över förväntan måste jag säga. Jag har massor med mjölk och går numera under epitetet Mamma Mu. Jag får lite småsår på bröstvårtorna, speciellt under natten men de försvinner under dagen när jag luftar så mycket jag kan. Jag springer runt med brösten i vädret och handdukar som jag får torka både mig och min omgivning med. Men det är det värt för det hjälper verkligen att lufta! Jag tror nog att hela grannskapet sett mina bröst vid det här laget, men vad gör man inte? Nu när mjölken verkligen runnit till så är brösten så pass stora att det inte funkar med snäckorna längre, då de skär in så då får jag liksom lov att lufta en massa istället. Och massera, duscha varmt osv. Allt för att det ska funka! Det är verkligen mysigt att amma även om det stundtals gör ont, speciellt just när hon suger tag - snacka om igel! Jag ligger fortfarande ner men ska börja sitta nu när jag kan ta hjälp av amningskudden. Den är en sån där grej som jag trodde var totalt onödig men som jag nu insett är ett kanonredskap då det verkligen är en hel vetenskap att amma och få till rätt grepp. I början när jag satt fick jag superont i nacke och rygg pga att jag måste hålla upp henne så mycket. Så det ska bli spännande att se om kudden verkligen funkar.

Appropå redskap som man behöver så måste jag säga, även om det bara gått fyra dagar av mitt mammaliv och jag är långt ifrån redo att utvärdera nåt, att förberedelser icke är att förakta. Jag är så glad att jag/vi var så väl förberedd mentalt och även materiellt här hemma med skötbord och allt man behöver till det, bra amnings-bh (Apotekets är den jag använder. Helt suverän och endast 84 kr. Ett måste!), en mysig filt till lill-tjejen som hon haft som trygghet ända sedan hon föddes, kräkhanddukar (än så länge brösthanddukar), bindor, sköna byxor osv. Det underlättar verkligen! Och viktigast av allt - att Anders och jag pratat så mycket om våra förväntningar, värderingar, hur vi vill ha det, hur det kan tänkas bli, hur vi ska hjälpas åt osv. Vi är verkligen ett kanon-team so far! Och båda är vi så kära i henne att vi nästan slåss om att få byta blöja Anders är stolt som en tupp och han är så fin med henne.

Jobbigast är nätterna då jag har så svårt att slappna av och sova för jag är så rädd att hon ska sluta andas. Så jag är som en stålfjäder och rycker till hela tiden och tittar så hon andas och inte fått nåt täcke över sig eller så. Men jag tror det är en vanesak som blir bättre med tiden. Hittills har Anders sovit på soffan för jag ville att han skulle få bra sömn så att jag kan vila på dagarna istället (vilket jag inte gör utan jag sitter vid datorn…) men nu ska han börja sova hos oss. Han kom in till oss tidigt i morse och jag sov så mycket bättre då och vi upptäckte att det är mycket mysigare att sova tillsammans alla tre. Dessutom låter hon inte så mycket på natten utan gnyr mest och buffar runt lite mellan amningarna.

Idag har vi varit å ett litet äventyr när vi var på återbesök på BB och gjorde hörseltest, pku-test och sånt. Det gick jättebra och lilla pippi sa inte ett knyst under blodprovet utan låg snällt och snuttade på mammas bröst. Nu ligger pappan och sover och pippi ligger på soffan och hickar och tycker nog att mamma ska komma med tutten snart. SÅ det är bäst jag gör det, sen ska jag lägga henne hos pappan så de får mysa lite och jag ska försöka att sussa lite jag med.

Hörs!

Igår var det 9 år sedan jag mötte honom första gången. Mannen som skulle komma att bli pappa till mitt barn. Fast då var han en pojke som nyss fyllt 18. Och jag var 17 år, vild och vacker!

Det var midsommarafton 1997 och platsen var Utö. Och där satt han, blond och röd av solen efter en semester i Italien.

Jag hade hört talas om Anders många gånger då han gick i samma klass som mina två vänner som jag firade midsommar med. Den ena, Therese, hade varit förtjust i honom rätt länge så jag hade hört en massa om Anders hit och Anders dit.

Så fort vi började prata, när jag hörde hans mörka röst, visste jag att jag var intresserad. Och jag märkte att Therese nog inte var så intresserad i alla fall. Så jag avkrävde henne en tillåtelse och följande numera klassiska meningsutbyte utspelade sig:

Jag: Ska du ha honom eller inte? Annars tar jag honom!

Therese: Äh, ta honom då! (och så drog hon mot nya jaktmarker och hittade nån kille med motorcykel som hon kanodlade med hela sommaren)

Sen spenderade jag några timmar med att leta efter Anders samtidigt som jag flydde från hans kusin som visst hade siktet inställt på mig (även det numera en klassiker). Och när jag hittade honom sa jag, så där okonstlat som man bara kan göra när man är 17 år, att jag har letat efter honom för jag tänkte ge honom en puss. Får jag en då, så han. Och på den vägen är det.

Jag glömmer aldrig första vingliga kyssen, vid trädet och grillplatsen. Eller känslan av att hålla hans rynkiga händer, något han ärvt efter sin mamma. Eller gräsfläckarna på mina pyjamasbyxor som jag drog på mig på kvällen eftersom det visst blev lite kallt. Eller morgonen efter när han generat frågade efter mitt telefonnummer eftersom "vi ska gå ut". Hans röst på telefonsvararen där han lämnade sitt nummer och bad mig ringa. Hur han på kvällen kom hem till min bror, där jag bodde över sommaren, och jag nästan dånade av eftersom det först såg ut som han hade axelvaddar på sig och jag i en kort sekund hann tänka ut en flyktväg. Och jag glömmer verkligen inte hur han kysste mig i timmar i min brors soffa. Hur han tittade mig i ögonen. I just de sekunderna det allra vackraste jag sett. Jag hade aldrig någonsin blivit kysst på det sättet.

Och sannerligen glömmer jag inte hur jag var en fin flicka när vi sa hejdå efter timmar av kyssar och bokstavligen slängde ut honom när han lite försynt frågade om han verkligen inte skulle stanna en timme till. Även det numera en klassiker, eftersom jag fick lite ångest och sprang ut till balkongen och ropade ner till honom att jag skulle ringa dagen därpå. Det gjorde jag, och vi hade en underbar sommar. Vi tältade, vi älskade på en äng, vi skrattade på Gröna Lund, vi grillade i skärgården, vi var på bio och såg skräckfilm och vi blev fulla. Jag var så lycklig när han bjöd ut mig på middag, en riktig romantisk middag. Något jag alltid drömt om men aldrig trott jag skulle få uppleva. Vi kom nära nära.

Vi hade bestämt att vår kärlek endast var över sommaren. Det var för komplicerat annars, med mig som egentligen bodde 12 mil från Stockholm och som hade lovat mig själv på heder och samvete att inte inleda någon seriös relation förrän jag flyttat hemifrån och slapp redogöra för vad jag gjorde och inte gjorde för mina föräldrar som hade en ganska sträng syn på det här med pojkar på rummet.

Så blev det såklart inte. Det var omöjligt att bryta upp och vi pendlade fram och tillbaka hela sista året på gymnasiet innan vi tog studenten och jag flyttade ner till min bror Stockholm igen och vi började våra liv som vuxna.

Vår historia är så vacker. Fast det har varit svårt. Det har varit smärtsamma uppbrott, sårade känslor och vi har kämpat så hårt. Men det har på något sätt alltid varit så självklart att det ska vara vi för alltid, att vi skulle landa hos varandra. Men livet har varit hårt många gånger, och vi säger ofta att det vi gått igenom de här 9 åren är mer än vad många går igenom ett helt liv. 

Vi vet nu att vi klarar allt.  

http://www.elvisthecomic.com/ 

Enligt Aftonbladet så gör man så här för att rädda relationen när man får barn:

1. Behåll gamla hobbys och gamla vänner.
Skapa egen tid. Gör sånt som du mår bra av. Gör en överenskommelse och turas om att släppa iväg varandra.

2. Sätt av gemensam tid utan barnen.
Gå ut på bio, ta en promenad, gärna en kväll i veckan. Fixa barnvakt. Ta in på hotell en gång i månaden och rå om varandra. Sexlusten kommer bara om det inte finns en massa måsten och borden.

3. Om din partner har en konflikt med barnet – låt dem bråka i fred!
Lägg dig inte i. Prata om det senare på kvällen i stället när barnen lagt sig.

4. Förändra dina negativa tankar.
Är man trött och stressad börjar man söka konflikter. Man ser ett ont uppsåt i partnerns handlingar som egentligen inte finns. Fråga dig: hur tänker du om din partner?

5. Varva ner!
Lär dig hantera stressen. Lär dig att andas lugnare. Det finns jättebra avslappningsövningar. Testa yoga eller meditation.

6. Gör inte barnen till kungar och drottningar.
Sätt alltid gränser. Äter de inte – låt dem gå hungriga. Välj strider. Det är livsviktigt för relationen att inte allt fokus är på barnen.

Och eftersom allt som står i tidningen är sant och eftersom alla har råd att bo på hotell en gång i månaden och eftersom alla kan få barnvakt en gång i veckan så föreslår jag nu att vi alla börjar leva efter detta

Läs hela artikeln här 

Igår diskuterade vi livligt sådär som man ibland gör lite till mans (läs: jag skrek och grät och var allmänt jobbig).

I morse läste jag en artikel i City med Jennifer Aniston och hon får frågan varför relationer mellan män och kvinnor ofta inte får relationen sig emellan att fungera. Jennifer ger följande kloka svar:

"Män och kvinnor är olika, så är det bara. Om du accepterar det kan du hantera det lättare. Det är när du blir frustrerad över skillnaderna som det blir problem. Inser man att man inte alltid kommer att komma överens kan man se något vacker i det också. Man får ge och ta helt enkelt. Det är det som gör det hela intressant."

Simple as that.

(Antar att hon kom på det efter separationen från Brad ?

Så fula att jag inte kunde hålla mig. Ny outfit till kalsongdansen behövs.

Kort med en glad Jenny på!

…och så insidan på kortet. Inspirationen till texten på kortet kommer från Shayne Wards  underbara "No promises".